I dagens SVD berättar en mormor om sina barnbarn i åldrarna 6 och 8 som onanerar öppet. Hon beskriver barnbarnen som sexualiserade och att hon försökt prata med sin dotter om detta. Dottern blir bara arg och menar att mormodern har sexualskräck. SVD:s psykolog Madeleine Gauffin Rahme anser på fullt allvar att mormodern ska kontakta socialtjänsten och skolan. Av Gauffins svar att dömma verkar det som om att hon menar att barnen blivit utsatta för sexuella övergrepp, vilket det inte finns någon antydan till i mormoderns berättelse och iakktagelser.
Har Gauffin aldrig hört talas om att det finns barn som onanerar? På fullt allvar?
De flesta barn pillar på sitt könsorgan, och många onanerar, en del redan vid ett år års ålder, en del menar mest runt 4-5 års ålder, och fortsätter göra detta – hör och häpna – hela livet! Barn onanerar för att de har upptäckt sitt kön – och dessutom för att det är skönt. En del menar att barnens onanilekar främst handlar om trygghetsskapande, men de onanerar förmodligen av samma orsaker som en vuxen – för att det är skönt, för att slappna av under stress, för att må bättre….Vad är problemet? Varför är det fel att de rör vid sitt könsorgan?
Gauffins attityd är helt och hållet moralistisk. Visa mig en vetenskaplig studie som visar på att ett barn som onanerar till stor sannolikhet är utsatt för sexuellt ofredande av andra. Snacka om att skapa en massa oro hos föräldrar med den här attityden. Menar Gauffin att vi människior mår bättre av en bortträngd sexualitet? För om det är hennes agenda så ja, då ska vi göra som man gjort förr – visa asvky när barn pillar sig mellan benen, be dem ha händerna på täcket och aldrig sätta namn på könsdelar eller sexuella aktiviteter.
Barn som onanerar öppet visar på föräldrar som accepterar deras barns kroppsäventyr och med det även deras sexualitet. De känner sig trygga eller väljer att känna sig trygga med att det är bättre för barnet att utforska och pilla, än att de inte får det. De skapar på detta sätt en tillåtande och skamfri zon. Tänk om detta ger bättre förutsättningar för god hälsa, starkare självkänsla, integritet, lycka….?
Att det inte är okej med att onanera öppet är inte en universell morallag. Jag bestämmer mig för vilken moral/regelverk jag lever efter. Frågan jag tycker att man bör ställa sig är – är det konstruktivt? Leder min reaktion eller attityd till större glädje för mig själv och andra? Leder den till frihet, kärlek, njutning, lycka, vänskap, starkare självkänsla, positiv attityd till livet och människor , etc…vad det nu är man vill ha mer i livet?
Ett förhållningssätt som jag förstår många tar till, till dagens motsägelsfulla sexualmoral är att välja öppenhet men lite i taget, och inom trygga ramar. Som förälder väljer man kanske att acceptera sitt barns onaniäventyr men visa tydligt att det är bättre om man är ensam, privat i sitt rum eller badrum, där inga andra kan projicera sin rädsla på barnet.
Vad föräldrarna i artikeln verkar ha gjort är att ha en tillåtande attityd hela vägen igenom, att det är okej att onanera även inför andra. Och det är tråkigt att Gauffin reagerar så starkt på detta. Tänk om hennes attityd skadar mer än gör nytta? Tänk om hennes attitityd handlar mer om att andra vuxna som är rädda ska slippa uppleva barns sexualitet så nära?
Maloki är en hängiven piratpartist men skriver gärna om sex också. Det gillar jag. På sin blogg radar hon upp generella termer för polyamorositet för att en KD-snubbe snubblade på termerna och blandar ihop otrohet i monogama relationer med ärliga polyamorösa relationer.
Nu läser jag själv en bok som heter Opening Up av Tristan Taormino som handlar om just dessa öppna relationer. Den är så j-la superbra och läsvärd och tänkvärd och öppnande på alla sätt! Jag är dessutom imponerad av hennes pedagogik.
Jag hade inte så många fördomar om polyamorositet, för jag visste så lite. Men de få jag hade har långsamt sipprat ut ur systemet i och med denna utmärkta bok i ämnet. Taormino förklarar begreppen, hjälper en att reda ut om polyamorösa relationer skulle passa en, förklarar vad det är som gör att det funkar, vilka eventuella problemställningar som uppkommer… Rakt igenom är teorin uppblandad med citat eller berättelser från människor som lever poly och som Taormino har intervjuat.
Jag trodde att polyamorositet mest handlade om sex. Och jag tänkte att människor som väljer att ha flera relationer kanske inte är så bra på att hänge sig åt en människa med rädsla för intimitet, eller har bristande tillit till sig själv, sin partner och/eller kärlek. Men det stämmer inte med verkligheten. Boken är en ögonöppnare och visar på människor som lever i stort sett mycket medvetet och VÄLJER själva och inte utifrån samhällets förväntade norm eller vad som är lättast för att inte andra människor ska höja på ögonbrynen. De vågar ta sina känslor på allvar. De tar sig själva på allvar. Den visar också på människor som inte hycklar, som inte vill låtsas om att de inte blir attraherade av andra än sin partner. Människor som väljer att leva i polyamorösa relationer utgår från premissen att ingen människa kan tillfredställa alla känslomässiga och sexuella behov, och att de kanske kommer att vilja ha sex eller en relation med någon annan än sin nuvarande partner.
Det är inte oproblematiskt. Om du inte känner dig själv väl eller inte vet vad du vill, har dålig självkänsla eller känner dig osäker i dina relationer så kommer du att tycka att det är svårt att leva ickemonogamt. Att lägga tid på självreflektion, processa känslor med andra människor och vara villig att ta itu med konflikter är nödvändigt för att skapa alternativ till monogami. För att lyckas är det viktigt med samtycke, personlig utveckling, kommunikation, ärlighet, gränser, tillit, trohet och hängivenhet.
Det finns nästan lika många typer av polyamorösa relationer som det finns polyamorösa människor. De definierar själv sina inbördes regler och strategier för hur relationerna ska fungera. De förhandlar och omförhandlar utifrån livets alla härliga och mindre härliga situationer, individuella drömmar/ fantasier och rädslor.
Taormino delar upp öppna relationer i partnered nonmonogamy, swinging, polyamory, solo polyamory, polyfidelity samt en hybrid/en parrelationer varav den ena är monogam och den andre poly eller ickemonogam. (Jag skriver de engelska titlarna så att jag inte gör konstiga översättningar).
Partnered Nonmonogamy (ickemonogam parrelation kanske är en bra översättning) betyder kort att ett par öppnar upp för att utforska olika sexuella uttryck med andra, och kanske inledningsvis sex som ens partner inte är intresserad av eller inte kan tillfredställa. Det kan handla om att en person i en heterosexuell relation upptäcker att hon är bisexuell eller homosexuell och vill utforska sex med en person av samma kön. Samma person älskar fortfarande sin nuvarande partner och vill hellre öppna upp än att bryta. Det kan också handla om att en person vill utforska bdsm, men inte hennes partner. I detta fall kan de komma överens om att hon kan utforska bdsm med en annan person. I boken nämner Taormino flera exempel på ickemonogama parrelationer (partnered nonmonogamous). Det som dock verkar vara det utmärkande draget för denna typ av relation är att parrelationen är primär och att det är just sex någon eller båda vill utforska med andra.
Swinging är ett begrepp för par som har sex med andra par eller singlar – tillsammans. Ofta praktiseras swinging i särskilda sammanhang och är ett sätt som par väljer att vara sociala med andra. Man kanske är en del av ett swingingnätverk med en specifik social kultur, där man delar samma åsikter och sociala normer.
Skillnaden mellan att praktisera polyamori och ickemonogam parrelation (non partnered nonmonogamy) samt swinging är att polyamori handlar om sex OCH kärlek, att det handlar om emotionella relationer. Men Taormino menar att det finns nyanser och hur detta praktiseras kan se väldigt olika ut. En defintion av polyamori skulle kunna vara ”att uppehålla flera särskilt betydelsefulla och intima relationer samtidigt”. Dessa relationer omfattar ofta kärlek, vänskap, närhet, intimitet, att man träffas ofta, hängivenhet till relationerna, romantik, flirt, åtrå, sex och själsliga möten. Samtidigt är det problematiskt att ställa upp falska dikotomier som sexuella kontra emotionella relationer, för de som praktiserar swinging eller sex utanför den primära parrelationen menar att trots att sex är den primära aktiviteten så får man intima och känslomässiga kontakter även då.
Det finns olika sätt att vara poly på. En del vill ha en primär partner, andra inte. En primär partner kan vara den som man delar exempelvis hushåll, ekonomi, semestrar och barn med. De andra relationerna är sekundära och hur man odlar dessa relationer ser väldigt olika ut. Och primär partnerstatus kanske inte ens är ömsesidig. John kanske är Annas primära partner, och Anna är Johns sekundära partner. Johns primära partner är nämligen David. Exempelvis.
Solopolyamorositet praktiseras av de som inte vill ha en primär partner. Dessa personer är vanligtvis mycket självständiga individer som inte ser relationer som det viktigaste i livet. De har gärna älskare, vänner och partners och njuter av detta men deras huvudfokus är ofta någon aktivitet i deras liv, exempelvis utbildning, att vara förälder, konstnärskap, andligt sökande, resor eller karriären.
Polyfidelity är ett begrepp som används av polyamorösa individer som har en grupp som primär relation. Begreppet myntades av Keristasällskapet, ett polyamoröst sällskap i San Fransisko som höll samman mellan 1971-1991. En polyfidelity-grupp består av en grupp på minst tre personer – vanligast tre, fyra eller fem personer – och som har kommit överens om att ha en primär relation tillsammans. En polyfidelity-grupp lever ofta tillsammans och gör saker som många par gör; delar på gemensamma resurser och kapital, tar viktiga beslut tillsammans, uppfostrar barn och beter sig som en familjeenhet. Alla individer är hängivna varandra och har gruppen som sin primära relation.
Ett till sätt att praktisera poly är en hybridvariant, där den en parten är monogam och den andra ickemonogam. Denna form är den mest missförstådda. Utomstående kan ha en massa idéer om att den monogama parten blir utnyttjad för att relationen ses som ojämlik. Men tanken på jämlikhet kanske inte ska bygga på att alla får samma sak, då alla har olika behov.
Taormino har hela kapitel om hur man skapar sin egen polyrelation, hur man tacklar svartsjuka och andra jobbiga känslor, vanliga problem och utmaningar som uppstår, hur man öppnar upp igen när förändringar sker, hur det kan vara att komma ut i garderoben som poly, att uppfostra barn som poly, säkert sex och hälsa….massor med nyttigheter. Och det är hela tiden spännande!
Jag tror att med den sexuella utveckling jag ser i samhället nu, kommer flera människor att pröva alternativ till den existerande normativa parrelationen. Med tanke på den explosion av alternativa metoder för personlig utveckling som finns idag, är det bara en tidsfråga innan sexualiteten får sin egen karta av utvecklingsmetoder! Ta din sexuella utveckling på allvar.
I dagens SVD berättar en mormor om sina barnbarn i åldrarna 6 och 8 som onanerar öppet. Hon beskriver barnbarnen som sexualiserade och att hon försökt prata med sin dotter om detta. Dottern blir bara arg och menar att mormodern har sexualskräck. SVD:s psykolog Madeleine Gauffin Rahme anser på fullt allvar att mormodern ska kontakta socialtjänsten och skolan. Av Gauffins svar att dömma verkar det som om att hon menar att barnen blivit utsatta för sexuella övergrepp, vilket det inte finns någon antydan till i mormoderns berättelse och iakktagelser.
Barn som onanerar öppet visar på föräldrar som accepterar deras barns kroppsäventyr och med det även deras sexualitet. De känner sig trygga eller väljer att känna sig trygga med att det är bättre för barnet att utforska och pilla, än att de inte får det. De skapar på detta sätt en tillåtande och skamfri zon. Tänk om detta ger bättre förutsättningar för god hälsa, starkare självkänsla, integritet, lycka….?
